Blogg 7

Lär dig att älska ljudet av dina fotsteg som går iväg från något som inte var ämnat för dig..

Jag lämnade alltså det liv jag levt i 31 år, ett liv kantat av enorm glädje och lycka, av motgångar och medgångar, av sorg och sjukdomar bakom mig. Jag lämnade i panik då jag insåg att jag inte kunde leva i ett förhållande utan att kunna andas, utan att känna glädje och utan att längre känna kärlek till den man jag levt med så länge. Jag lämnade och åkte till det enda ställe jag kunde känna mig trygg, i vetskapen av vad jag hade gjort. Till mina föräldrar som blev oerhört chockade över mitt beslut, men de tog emot mig med öppna armar och när chocken lagt sig stöttade de mig till hundra procent.

Här fick jag landa i min egen takt, vilket behövdes, då det var mycket som snurrade runt i min skalle. Hade jag gjort rätt?, vad hade jag gjort?, vad skulle mina barn säga? vad skulle alla andra säga?, men inom mig visste jag och kände ingen ånger över vad jag hade gjort. Jag kände bara en enorm lättnad, en lättnad över att åter igen känna att jag kunde andas och för att jag kände mig fri, så jävla fri. 

Jag fortsatte med mina promenader och när han arbetade for jag ner till huset och tog hand om de djur vi hade, som vi kommit överens att ha delad vårdnad om. Först ville han behålla huset men han kom tidigt fram till att det skulle blivit alldeles för dyrt, så vi beslutade oss för att sälja istället, till min stora glädje. För jag hade velat sälja huset ganska länge då jag bara känt en stor ångest över att jag inte orkade med det, vet inte hur många gånger jag försökt få honom att förstå det. Han tog alltsammans mycket hårt medan jag fortsatte att känna en enorm lättnad över mitt besut. Barnen tog det på olika sätt, barn nummer 1 var mer införstådd med hur jag kände även om hon naturligtvis även blev ledsen över mitt beslut, men hon sa också att det inte var upp till dem att bestämma om det, då de var vuxna. Barn nummer 2 blev desto ledsnare, vilket jag visste att hon skulle bli men även om hon blev ledsen visste hon att hon inte kunde säga något negativt om det. 

Jag bodde hos mina föräldrar från mitten av juli till mitten på september och jag växte som människa allt mer. Tack vare mina promenader och att jag slutat med godis gick jag ganska stadigt ner i vikt. I takt med att jag minskade i vikt ökade mitt självförtroende rejält och i takt med det ökade också min känsla av frihet dessutom minskade mina besvär med hjärtat och min värk i kroppen reducerades kraftigt, jag mådde bättre än jag gjort på mycket länge. Jag började ganska snart kolla efter en egen lägenhet för jag kunde ju inte bo hos mina föräldrar för evigt. Jag hittade en lägenhet, en tvåa med kök och balkong som jag gillade direkt när jag tittade på den, nu var jag ännu närmre ett liv i frihet. Under mina turer ner till huset och djuren hade jag börjat plocka ner saker i kartonger, herrejävlar va grejer man samlar på sig under så många år tillsammans snabbt ,bestämde jag mig för att jag inte skulle ha lika mycket grejer eller blanda för många olika stilar i min lägenhet. 

Dock kom stressen tillbaka så fort jag vistades i samma rum som honom och jag mådde åter igen dåligt av den stress som uppstod då vi rensade huset. Där och då förstod jag hur rätt jag hade gjort då det var sådan enorm skillnad när jag var själv mot när jag var där han var. Han stressade mig fruktansvärt genom att han var så stressad själv. Oron över att inte få huset sålt höll på att stressa sönder honom, det märktes tydligt på hans sätt att vara och på hans humör, vilket i sin tur stressade upp mig på ett dåligt sätt. Inte blev det bättre av att min fibromyalgi gjorde sig enormt påmind av allt bärande och all städning jag gjorde. Den 15 september flyttade jag in i min alldeles egna lägenhet, åh vad lycklig jag var,  barnen med respektive hjälpte mig. I november skickade jag in skillsmässopapperen, det var något han insisterade på att jag skulle göra, för det var ju jag som ville skiljas, inte heller ville han dela på kostnaden. Jag skickade in dem och i November kom beskedet att vi inte längre var man och hustru, jag var nu fri på pappret och i min ensamhet skålade jag i ett glas bubbel. Jag var nu helt fri (bortsett från att vi hade djuren tillsammans), fri att själv kunna bestämma över mitt liv. 

Så kom då dagen då vår mäklare ringde och berättade att huset hade en köpare, kan inte med ord beskriva vilken lycka jag kände då, för mig var ju det ännu ett steg närmare friheten. I början av året skrev vi på papperen och huset var sålt. Jäklar vad det kändes bra, nu var vi äntligen klara med städ, packning och bärandet , nu var det bara bouppteckningen kvar....