blogg 6

Du lever bara en gång, men om du lever det på rätt sätt så är det tillräckligt...

Jag vaknade alltså upp ur en mardröm och jag kände mig bättre än jag gjort på länge, dessutom var jag så taggad på att gå ner i vikt och på så sätt försöka minska värken jag hade i kroppen. Varje dag ökade jag längden på mina promenader, och känslan som infann sig då jag tog dessa promenader var så tillfredsställande. Jag började se mig själv från en annan sida och förstod att jag hade varit allt annat än lycklig. Även om jag inte fattade det då hade jag ändå känt en längtan efter något annat, en längtan som jag inte vågat ta steget att infria. Det hade hänt så mycket i mitt liv under den här perioden att jag faktiskt inbillade mig att det var så här det skulle vara. Nu kunde jag förstå varför min man, gjorde mer och mer saker själv och jag missunnade honom inte det. Men ju mer tiden gick kände jag mig alltmer ensam, jag kände mig ensam i tvåsamhet. 

Vi som hade kunnat prata om allt kunde helt plötsligt inte göra det. När han kom hem efter en lång arbetsdag var han trött och irriterad, och jag som hade varit hemma ensam och inte haft någon att prata med började med en gång beklaga mig över hur ont jag hade haft. Jag förstår nu att det måste ha varit jobbigt för honom med en så otroligt tråkig fru. Tankarna på att ta steget och lämna och börja om själv, började ta form men orken fanns inte riktigt. Dessa tankar var inte helt nya, de hade funnits där när jag kraschade första gången då när jag fick släppa allt för att hjälpa en annan människa. Jag hade kunnat lämna honom där och då men då fanns orken inte alls. Hade han stannat upp och frågat mig vad jag behövde då, hade allt kanske blivit annorlunda men det gjorde han inte. Efter 30 år tillsammans kände jag att jag inte skulle behöva fråga själv utan det skulle han veta ändå. 

I stället fortsatte jag och hamnade mer och mer i självömkan, vilket är lätt när man är ensam, utan arbete. Det är fruktansvärt lätt att känna sig mindervärdig i ett sådant här läge, för det enda du har då är dig själv och en jävla massa tankar som far runt i skallen. Äldsta dottern flyttade hemifrån till sin pojkvän vid det här tillfället, och dotter nummer 2 bodde allt mer hos sin pojkvän. Min man tog detta fruktansvärt hårt, han ville nog att de skulle ha bott hemma ett tag till men jag kände bara en enorm lättnad, en enorm stolthet över att båda två äntligen levde sina liv som de förtjänade. Jag kände även en lättnad över att jag nu kunde få tid att bry mig om oss, att vi kanske kunde hitta tillbaka till varandra nu och göra saker ihop, när det bara var vi två men han gjorde nu mer och mer saker utan mig och beslutade ofta saker över huvudet på mig innan han frågade vad jag tyckte, och jag kände mig mer och mer ensam. Detta ledde till slut att jag fick nog, tyvärr kunde jag inte prata med honom för jag visste inte vad jag skulle säga till honom, dessutom fick jag aldrig tillfälle för han blev bara mer och mer trött och irriterad över sådant jag inte hade gjort under min dag hemma. Att jag kanske hade haft för ont förstod han inte, att jag gjorde precis som de sa på smärt kliniken, trodde han heller inte på. I stället kände jag mig bara mindre och mindre värd. Jag började känna skuld till allt jag inte klarade av vilket gjorde att jag bet ihop och försökte ändå för utåt syntes det inte på mig.

Sen kom då den där dagen då jag vaknade och bestämde mig för att sluta tycka synd om mig själv. Den känslan av stolthet jag kände då jag ökade mina rundor med hunden gjorde att jag växte och i takt med att jag växte kom också beslutsamheten att lämna att växa. Den sommaren var han hundvakt åt sin brors hundar och jag var hemma själv med våra djur i tre veckor och det var under dessa veckor jag insåg vad bra jag mådde när jag var själv. Först intalade jag mig att nu kanske vi skulle kunna fortsätta tillsammans, att det var det här breaket vi behövde för att kunna andas en stund och längta efter varann istället. Han längtade men det gjorde inte jag, istället kände jag bara en lättnad att få vara själv, ingen var där och gnällde över att jag inte städat, tvättat osv, och jag kände bara stress när jag visste att han skulle komma hem eller att jag skulle åka ut och hälsa på honom. Det var då jag förstod att mina känslor för honom hade svalnat, och jag kände att om jag stannar kvar i detta så kommer jag att gå under. När dessa veckor tog slut växte paniken inom mig, det var nu jag fattade beslutet om att lämna för efter veckor som ´gjort mig starkare fysiskt och psykiskt hade jag nu orken att lämna. Tyvärr lämnade jag honom utan att förklara varför, men jag kunde inte för jag visste inte vad jag skulle säga, där och då, vilket var oerhört dåligt och själviskt gjort. Jag lämnade alltså det liv jag hade left i 31 år, ett liv som i slutet kantats av många tråkiga och tragiska händelser och jag ångrar inte liver jag haft eller att jag lämnade alls. 

För nu började mitt nya liv på riktigt, det var nu jag skulle börja leva fullt ut, utan stress över saker jag inte kunde/kan hjälpa eller rå för, ett liv där jag själv kunde bestämma vad, när och hur jag skulle göra saker. Nu kunde jag andas igen, jag lever, jag är fri.......