Blogg 5

Det är klokare att gå sin egen väg än att gå vilse i andras fotspår..

En morgon vaknade jag och kände att det kröp i hela kroppen, av en oro känsla jag inte kunde förklara, det enda jag kände var att jag hade fått nog. Fram tills nu hade jag inte orkat eller haft lust att ta tag i mig själv alls. Jag låg kvar där i sängen och funderade på den tanke som ploppat upp i hjärnan. Var det så här jag ville fortsätta leva? Ville jag fortsätta gå upp i vikt för att jag tröst åt en massa godis på grund av värken jag hade i kroppen och fortsätta tycka synd om mig själv? Ville jag fortsätta med ångesten jag kände varje dag? Med dessa tankar tog jag mig ur sängen, väl nere i köket gjorde jag mitt morgonkaffe och bredde mina två smörgåsar som vanligt, efter frukosten tog jag på mig mina skor och ropade på hunden för att ta den korta rundan som jag orkade med varje morgon.

Tankarna ville fortfarande inte släppa taget och när vi kommit en bit kände jag hur tankarna och känslan jag haft hela morgon föll på plats. Där och då bestämde jag mig för att ta tillbaka mitt liv, hitta tillbaka till den människan jag var någonstans där inne, gömd bakom förtvivlan, värk, oro och ångest. För någonstans där inne fanns hon som kände livslust, glädje, lycka och stark självkänsla, henne skulle jag hitta tillbaka till.

Efter promenaden som förändrade mitt liv, (kan tillägga att jag gick längre den här morgon och kände att jag faktiskt orkade,) tänkte jag igenom mitt beslut och kände för första gången på länge en annan känsla än vanligt, för första gången på länge en lite lättare känsla, nämligen glädje. För första gången på mycket länge kände jag den där jädrar anamma känslan och från den dagen slutade jag att äta godis, choklad, chips och att dricka öl. Istället åt jag popcorn, grönsaker och frukt om jag var godis sugen, Drack vin istället om jag ville ha något att dricka till helgen. För en sak kan tilläggas att när jag ger mig den på något är jag väldigt ståndaktig. Promenaderna blev längre och längre, jag gick till och med ut flera per dag än tidigare och i takt med att jag kände mig starkare, och orken sakta, sakta kom tillbaka kände jag att den där lilla människan jag ville hitta inom mig kom fram mer och mer, jag kände att ju mer hon kom fram desto mer beslutsam och stolt kände jag mig. För första gången på länge kände jag lycka och glädje över att jag faktiskt kunde och framförallt ville förändra mitt liv.

Nu föddes tanken på frihet, en frihet att kunna bestämma över mig själv, göra saker när jag själv ville och inte när någon annan ville. Jag kände att jag inte ville hamna sist i prioriterings listan längre, vilket jag bara kunde skylla på mig själv för, och jag insåg nu att jag måste ha varit en fruktansvärt tråkig människa att leva med på sista tiden, när jag bara gnällde över hur dåligt jag mådde, hur ont jag hade här och där och nästan aldrig ville göra något. Det var som jag plötsligt vaknat upp ur en mardröm och sakta, sakta började jag få tillbaka tron på mig själv...