Blogg 4
Leta efter något positivt varje dag, även om du behöver leta lite extra mycket vissa dagar...
författare okänd
En del dagar är svårare än andra!
Jag skrev sist att jag tappade orken igen men inte viljan, vissa dagar var otroligt jobbiga och jag kämpade verkligen mot orken, dessutom var värken i kroppen helt olidlig. Kärlkrampen gjorde att jag inte kunde gå långa promenader längre och gå i uppförsbackar och i trappor var skitjobbigt. Det räckte med en liten backe eller en kort trappa för att jag efteråt behövde stanna och ta igen mig, för att inte tala om hur mycket mer flimmer jag fick. Allt detta slet oerhört både fysiskt och psykiskt. Ändå lade jag mina problem åt sidan då jag behövde finnas till för en annan människa. Som mamma och kvinna fungerar vi ju som så att vi tar ett djupt andetag och försöker lite till, vilket även jag gjorde, och skulle göra igen om jag behövde. Jag såg till att finnas tillhands 24/7 med att stötta, krama om, prata med, och fram för allt bara finnas där som medmänniska. Åter igen tackade jag min utbildning för att jag lyckades klara av att kunna hjälpa, och för den hjälp och stöttning vi fick av andra, vet inte hur det hade gått annars. Då dessa problem lättade dippade jag än en gång, då mina egna problem kom tillbaka med tre dubbel kraft.
Skillnaden nu var att jag tjatade mig till att få hjälp med mina problem av smärtenheten i Karlstad och vägen dit har känts oändlig. För det är oerhört svårt att bli tagen på allvar av doktorer, och det gäller verkligen att man träffar den rätte, för det syns inte på en att man mår så dåligt som man gör eller att man har så ont, det är nästan jobbigare att inte bli tagen på allvar. På smärtenheten kom man ganska omgående fram till att jag hade Fibromyalgi och att jag hade dragits med det i alldeles för många år utan att få hjälp. Vilken lättnad det var att äntligen bli tagen på allvar, att någon brydde sig om MIG. Dessutom berättade de att orsaken till att jag fått fibro berodde helt och hållet på mitt hjärta. Att hjärtat var orsaken till min värk i kroppen, kändes för mig helt logiskt. Helt otroligt att en helt vanlig doktor inte ska kunna komma fram till det.
Av dem på smärtenheten fick jag ta emot tips för att underlätta min varda, det var avslappningsövningar och mer medicin, jag fick även prata med kuratorer och psykolog och även om jag då inte tyckte att det hjälpte, fick jag ju för första gången faktiskt hjälp. Det jag tyckte var svårast att ta till mig var att ta hjälp av andra, att förstå att jag inte är en sämre människa för att jag ber om hjälp, för kvinnan i mig ville ju själv göra och klara av saker. Återigen var det också svårt att få omgivningen att förstå varför jag som såg så frisk ut, faktiskt hade problem. Till slut blev det att jag log utåt men grät inuti, detta för att inte ytterligare behöva förklara varför jag inte orkade, varför jag var tråkig och aldrig ville, eller varför jag såg sur/ledsen ut, jag som alltid var så glad. Att jag dessutom inte hittade något jobb kändes även det svårt och allt medan tiden gick ju mer deppig och olycklig blev jag. På grund av att jag inte kunde röra på mig som jag ville och för att jag åt som om jag gjort när jag kunde det, gick jag ganska snabbt upp i vikt och ekorrhjulet bara snurrade på och jag med det. Skuldkänslorna bara växte och växte och känslan av att inte duga till smög sig sakta närmare. Men fortfarande långt inuti mig fanns den där lilla människan som inte ville gå med på att det var så här livet skulle se ut från och med nu, att det bara skulle bli värre och värre tills jag till slut inte skulle orka något alls. Hon satt där och pep, och försökte göra sin lilla lilla röst hörd, bland alla andra röster inuti mig. För även om det hände en del tragiska saker i mitt liv och fram för allt jobbiga, tror att det till största delen är dom som har format mig till den jag är idag. Jag tror att man ibland behöver gå igenom vissa saker för att våga förändra sitt liv och sig själv. För till syvene och sist är det ju bara jag själv som kan göra denna förändring, det är bara jag som kan ge mig själv en spark i baken, om jag vill få något gjort....