Blogg 

Gråt inte för att det är över, le för att det hände...

Dr Seuss

Att åka i livets berg och dal bana!

Tänk att jag som nyutexad fick en fast kommun anställning på heltid redan hösten efter att jag var klar, helt fantastiskt. Jobbet var som fritidspedagog på samma skola som mina två döttrar skulle gå på. Jag trivdes som fisken i vattnet men jag var ju inte utbildad fritidspedagog även om jag som förskollärare hade rätt till en sådan tjänst, detta var 2008. Jag var bara kvar här i två år, sedan var de tvungna att skära ner och tyvärr var jag sist in och då gäller det ju också att man är först ut, mycket tråkigt för jag hade trivts så bra där. Det som hände då var att kommunen snabbt fick leta upp en annan plats till mig på grund av min fasta anställning. Den här gången hamnade jag på en annan skola som resurspedagog åt två barn med speciella behov. Oj tänkte jag! Hur är man resurs, vad krävs av mig då men jag är den jag är och hoppade glatt, något nervöst på jobbet. Ska tilläggas att det är tillräckligt arbetskrävande att vara resurs åt ett barn, ni kan ju tänka er då hur det var till två på en gång och dessutom inte riktigt utbildad inom området. 

Här jobbade jag i fyra år, då jag följde dessa barn från förskoleklass och upp till tvåan, kan nämna att detta slet ont på min kropp fysiskt och kanske lite psykiskt. Hade sedan tidigare ont i min kropp som ingen läkare kunde lista ut varför, och migrän som jag haft sedan 10 års ålder. Det sista året arbetade jag som resurs i förskoleklass, nu slet det inte bara på min värkande kropp fysiskt utan även mer psykiskt då min svärfar insjuknade hastigt i cancer. Han bodde i en annan del av Sverige och resorna dit blev täta under hans tid som sjuk. Allt det här slet oerhört mycket på mig, dessutom blev jag återigen förflyttad från en plats med arbetskollegor som stöttat mig till hundra procent, och det var tänkt att jag skulle fortsätta här men ödet ville annat igen. 

Denna gång panik flyttades jag till en förskola utanför stan, åter igen som resurs, det enda jag ville var att kunna arbeta som förskollärare som jag var utbildad till. Efter bara en kort tid på min nya arbetsplats avled min svärfar och tyvärr orkade min kropp inte längre och jag kraschade. Många resor ner till svärfar, byte av jobb, värk i kropp och mycket migrän, blev helt enkelt för mycket. Efter en trevlig avslutningsfest med kollegor kunde jag dagen efter inte ens ta mig upp ur sängen, jag hade viljan, men det jag ville var inte hjärnan med på, istället gjorde den mig totalt handlingsförlamad. Jag gick alltså från att arbeta heltid till att inte kunna göra något alls på en natt.

 Mesta dels halvlåg jag i soffan och grät, och mina skuldkänslor bara växte. Jag kände mig totalt värdelös som mamma, fru, arbetskamrat och människa. Jag som alltid ansågs vara glad hela tiden hade plötsligt ingen livslust längre. Men sakta med små steg kom jag tillbaka igen med mycket hjälp från mina föräldrar, man och barn. Jag tog mig tillbaka till min arbetsplats efter ett halvår och stannade där en termin då jag förflyttades till en annan förskola även denna gång som resurs, inne i stan igen vilket passade mig bättre. Värken i kroppen hade blivit värre och hjärtat hade börjat att krångla, jag fick hjärtrusningar som de inte kunde följa upp. Här var jag i fyra härliga år (trots mina besvär) med underbara kollegor. Efter dessa fyra år fick jag äntligen en fast platstjänst på en annan förskola som förskollärare. Jag var så lycklig att äntligen få arbeta fullt ut som förskollärare men säg den lycka som varar för evigt. Värken i kroppen var nu olidlig och hjärtat krånglade som bara den och min ork blev mindre och mindre. Nu blev undersökningarna av mitt hjärta mer grundliga och det blev några turer med ambulans in till akuten när hjärtat rusade som om jag hade sprungit maraton när jag satt ner. Efter många om och men hittade man felet på mitt hjärta, jag hade förmaksflimmer, jag som bara var runt 50 hade förmaksflimmer. Det kom sig av ett klaffel jag hade haft sedan födseln och jag fick mediciner mot det och mot min värk. Inte nog med att hjärtat rusade och att jag hade värk, hände det svåra saker i familjen vilket gjorde att jag fick bortse från mina problem och kasta mig huvudstupa in i en problematisk familjesituation. Efter ett halvår var situationen i familjen bättre och jag kraschade åter igen, jag störtdök och fick göra en arbetsförmågebedömning för att se om jag över huvud taget kunde fortsätta som förskollärare, vilket nederlag, 3,5 års studier för att bli förskollärare helt bortkastade,  jag var åter igen slut som människa, doktorn föreslog till och med att jag skulle försöka få sjukpension, i så dåligt skick var jag. 

Jag vet inte hur mycket jag grät och kände mig allmänt värdelös, men samtidigt satt den där lilla envisa människan som jag ändå hade någonstans långt där inne på min ena axel och tjatade, som inte ville gå med på att jag var slut. Jag började tänka på vad jag skulle kunna göra istället och sökte information och kollade jobb. Sen slog det mig att jag faktiskt kunde jobba hemifrån och jag gick återigen från ett vrak till en fungerande människa. Jag fick jobb (distans) på ett företag som heter Sykes som kundtjänstmedarebetare åt SAS, dock en provanställning på 6 månader men jag JOBBADE igen, jag som kunde ha sökt sjukpension, jobbade. Jag jobbade bara i ett halvår men oj vad det var roligt och mina kunskaper som förskollärare har jag lärt mig att ha nytta av i vilket arbete som helst. Jag blev arbetslös efter SAS jobbet men det hade öppnat upp andra sökvägar för mig och jag kunde se tillbaka på mina år inom skola och förskola med glädje och att de hade gett mig sådana arbetslivserfarenheter, och jag som varit ett totalt vrak började att växa som människa, vilket gjorde mig mer självsäker och mer säker på vad jag ville men åter igen ville ödet något annat. Min svärmor blev hastigt sjuk i cancer mitt under pandemin och gick bort en kort tid därefter. Jag fick även mer problem med hjärtat, denna gång blev diagnosen spasm kärlkramp och åter igen försvann orken men VILJAN den fanns kvar.........