Blogg 12

Det vackra inom dig lyser mycket starkare när du bestämt dig för att du duger precis som du är...

Tänk att det ska vara så svårt att tycka om sig själv, är det typiskt svenskt att tycka så? Enligt Jantelagen är det ju det. Enligt den ska man ju inte tro att man är något, inte heller ska man tro att att man är för mer än någon annan. Om man mot förmodan gör det anses man vara skrytsam och att man borde skämmas. Vilket är ett jättekonstigt sätt att leva efter, varför anses det vara det bara för att jag vill berätta om något jag haft framgång med och är stolt över. Undrar varför det är skämmigt att kunna saker, att ha pengar och framgång. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att många skulle må mycket bättre om de vågade vara sig själva.

Tänk vilken enorm lättnad det var när jag hade bestämt mig. Bestämt mig för att nu kör jag, inte tveka eller känna oro över hur det skulle gå, utan bara njuta av att finnas till, att finnas till där för mig själv och för andra. För jag gör ju det här för att jag själv på ett lite annorlunda sätt bearbetar de svårigheter jag behövt ta mig igenom och för att kunna hjälpa andra genom att skriva om det jag har gått igenom. Att få andra att känna att de inte är ensamma, för är det någonting man känner när man befinner sig där nere på botten, så är det en enorm ensamhet. Man tänker inte på att det finns andra som mår som en själv. Att det kan vara en enorm lättnad att veta att fler har det så här, att man inte är konstig eller knäpp som mår dåligt. 

Det jag har lärt mig av min resa genom allt det här är att våga berätta för andra hur jag mår. Att våga stå upp för sig själv när någon frågar hur man mår, för man är ofta snabb med att svara att man mår bra. I alla fall gjorde jag det, jag var alltid snabb med att säga att jag mådde bra, även om jag inte gjorde det, vilket egentligen förminskade mig. Nu har jag blivit mycket bättre på detta och säger nästan aldrig att jag mår bra när jag inte gör det. Vilken lättnad det är att faktiskt visa att jag duger ändå, även om jag är sjuk. Att jag inte behöver låtsas att vara något jag inte är för att passa in. Om man inte berättar för någon hur man mår är det svårare att få rätt förståelse. Ofta leder det i stället till att folk tror en massa om en och till dumt skvaller. Våga stå upp för dig själv istället, det kommer man så mycket längre med. Inte för att du vill att folk ska tycka synd om dig utan för att du faktiskt erkänner att du inte kan göra allt men även att du behöver hjälp då och då.

En annan viktig sak är att få känna sig behövd, även om man inte orkar så mycket i stunden. Hur viktigt det är att försöka klara av saker även om det är småsaker. För det är så otroligt viktigt att komma igång med något, annars är risken stor att man fastnar i det dåliga måendet och ju längre tiden går desto svårare är det att komma ur det. Våga ta fram det där jävlar anamma tänket som jag tror att alla har inom sig, att våga ta klivet ut i det okända, lite otäcka och våga ta för sig av livet för det går, genom att komma till insikt med att man duger som man är och strunta i vad alla andra tycker och tänker. Det är du som lever ditt liv och ingen annan, bara du kan bestämma vad du vill göra och vilka begränsningar du har. 

DET ÄR DU SOM LEVER DITT LIV, TA KONTROLL ÖVER DET, FÖR DET KAN DU, DET ÄR DU SÅ JÄKLA VÄRD...